fredag 22 januari 2010

Hiphopen ser i backspegeln

En typisk diskussion mellan två hiphopskallar.
- Asså, den här jävla electroskiten tar död på riktig hiphop.
Den andre hugger tillbaks.
-Vaddå, låten är fet, det är schysst med lite utveckling, det måste hända något nytt.
Person nummer ett blir förvånad av sin dödspolares avvikande åsikt och känner sig tvungen att stå på sig.
- Kallar du det utveckling? Det där handlar bara om att sälja skivor, ju plastigare, desto mer cash.
Person nummer två håller med till viss del, men tycker att musik måste omdefiniera sig emellanåt för att vara relevant, han säger:
-Faan va du är trångsynt, om du skulle ha ett öppet sinne så kan jag lova dig att du skulle digga det.

Diskussionen om vad som är hiphop och hur den ska låta är lika gammal som kulturen själv. Säger Africa Bambaata dig något? Den gamla räven samplade de spinkiga tyskarna Kraftwerk redan på 80-talet. Syntar är lika självklart i hiphop som Dj Premiers klassiska scratch hook. Om man gillar det eller inte är en annan sak.

Om det här decenniet mest har handlat om neonkläder, tajta brallor och ett sound hämtat från de värsta eurodiscodängorna på 90- talet så kan man fråga sig, vad är nästa grej?
För att få svar på den frågan tror jag att man måste titta tillbaks på hiphophistorien.
Nu kan jag inte rada upp dessa farbröder i kronologisk ordning helt exakt, men om jag inte är helt ute och svävar tror jag att boombapen gjorde sitt intåg strax efter pionjärer som Bambaata, Kurtis Blow, Grandmaster Flash, Run DMC o.s.v.
För den som inte vet vad vad boombap är så kännetecknas låtarna av hårda trummor och tydliga raprefränger. Man kan se tecken på att det är på väg tillbaks. Om du lyssnar på de stora artisterna i USA så är några av dem redan där. Kanye West´s produktioner – boombap, Lupe Fiasco- boombap, lyssna på Jay Z´s senaste hit ”Empire state of mind” och hör hur trummorna i beatet är omisskännligt boombap.

Men det mest intressanta kommer från Detroit.
Artisten och producenten Black Milk blandar hårda livetrummor med syntljud och lyckas få ihop något som jag kort och gott kallar för FETT RYMDSHIT helt i linje med vad jag tror är hiphopens utveckling. Dåtid och framtid möts.

Nu är det här ingen exakt vetenskap så om boombapen verkligen kommer tillbaks vet vi inte.
Det är ofta de stora artisterna som sätter trenderna.
Och vem vet, kanske kommer G-funk, rap metal à la Rage Against the Machine, eller soulsamplandet att bli sjukt stort igen.
Det jag tror är att hiphopen hela tiden tittar i backspegeln för att hitta sig själv igen.

/Gäddan

1 kommentar:

  1. Elle s'appelle Malin Baryard22 januari 2010 17:22

    Jag tror att det i mångt och mycket handlar om hur musiken lät när man själv fastnade för den. Oavsett vad som kommer att bli "nästa grej" kommer det alltid sitta nån bitter jävel och tycka att allt var bättre förr.
    History repeats so I loop beats..

    SvaraRadera